Search
  • EGIC

Återuppbyggandet av det syriska samhället

Updated: Aug 14, 2019


av Ondrej Novák, översatt av Cornelia Björkquist


Syriens pågående inbördeskrig är fortfarande våldsamt och är nu inne på sitt nionde år. Konfliktens intensitet har eskalerat periodiskt sedan krigets start. Under konflikten har nya allianser och fraktioner bildats och nya aktörer har tillkommit. Trots att kriget fortfarande pågår har Al-Assads regering påbörjat processen för återuppbyggning av Syrien. Återuppbyggnad av hus och infrastruktur är en sak, men hur är det med samhället i stort? Kan det rekonstrueras och i så fall, till vilken form? Representanter från det syriska civilsamhället har försökt att ge svar på denna fråga. De senaste tre åren har delegater diskuterat frågan på europeisk mark, varav det senaste mötet ägde rum på en okänd adress i Berlin.


Ibrahim Hamidi, en Londonbaserad journalist, menar att idén bakom dessa diskussioner uppkom år 2016, då ett flertal möten hölls i Frankrike och Schweiz. De första mötena syftade till att komma överens om förslag angående det politiska skiftet efter kriget och etablering av ett samlat presidentråd. När representanterna färdigställt de första förslagen följdes detta upp under flera möten år 2017. På dessa möten deltog representanter från olika samhällsgrupper varav sunniter och alawiter hade störst representation, men bland deltagarna fanns även kristna, kurder och druser m.m.. Med anledning av diskussionernas känsliga natur och av säkerhetsskäl hölls dessa möten bakom stängda dörrar, delvis eftersom att flera deltagare inte vill bli offentligt tillkännagivna. Trots det avslöjades vissa identiteter offentligt: Mulham al-Shabali (Al-Fawara-stammen), Sheikh Amir al-Dandal (Al-Aqaidat-stammen), Aounein al-Jarba (Shamar-stammen), Mustafa Kiyali (nationella blocket i Idlip) samt ett flertal alawiter från Tartus, Homs och Latakia. När initiativet landade i Berlin år 2017 var det sponsrat och medlat av en tysk oberoende institution. Detta tog dialogen till en ny nivå, vilket resulterade i att parterna enades om ett nytt dokument innehållande elva artiklar om samexistenspolitik för återuppbyggnad av det syriska civilsamhället.


Detta dokument blev medvetet läckt till allmänheten före fredssamtalen i Sotji i början av år 2018. Dokumentet kallas Code of Conduct for a joint Syrian life och beskrivs som ett socialt kontrakt med syfte att guida det syriska folket till en framtid i fred och samexistens. Målet med informationsläckaget var att påverka och erbjuda andra alternativ till de officiella fredssamtalen, vilket dock gav minimal effekt. Dokumentets första artikel betonar vikten av sammanhållning i det syriska territoriet och av att bygga upp ett samhälle utan erövringar. Detta är mer av en önskan, eller en vision, för framtiden, eftersom att verkligheten förmodligen kommer att se annorlunda ut. Den femte artikeln framhäver vikten av ansvarsskyldighet utan hämnd eller kollektiv bestraffning, d.v.s. att gruppen inte bör hållas ansvarig för individens brott och vice versa. Även detta kan anses vara orealistiskt med tanke på omständigheterna, men själva framtagandet av dessa koncept är ändå anmärkningsvärt. Följande artikel beskriver det syriska folkets rätt till kompensation för egendom som har förstörts, stulits eller försvunnit på grund av konflikten, samt varje medborgares rätt att återvända till sin hemort. Artikeln erkänner att det syriska samhället skiljer sig genom olika aspekter, vare sig det är religiöst eller kulturellt. Dokumentets nionde artikel betonar dock att samhället inte bör politiseras utifrån dessa grunder, men att den enskildes rätt att tillhöra en viss grupp ändå bör skyddas. Sammanfattningsvis syftar dokumentet till att skydda ett gemensamt syriskt arv, en gemensam syrisk identitet, individers rättigheter och friheter; inte minst de humanitära rättigheterna för de som har drabbats av konflikten, samt till att garantera jämlikhet för alla.


Varför är det då viktigt att återuppbygga samhällsnivån i Syrien? Medan många fokuserar på den militära aspekten av Syriens inbördeskrig, pågår en separat men likartad konflikt på samhällsfronten. Eftersom att Syrien består av många religiösa grupper och stammar som har levt tillsammans i århundraden, så måste även lösningarna återspegla en sådan dynamik. I religiösa termer utgör sunnimuslimer landets största grupp (50-70% av befolkningen) som internt består av en arabisk majoritet, men även av kurder och turkar. Den näst största religiösa gruppen är Shiamuslimer (10-15% av befolkningen), som består av alawiter, imamiter och ismailiter. Kristna utgör den tredje största religiösa gruppen (omkring 10% av befolkningen), denna grupp innefattar ortodoxa och katolska kristna samt maronitiska sekter. Den fjärde religiösa gruppen är druser, som utgör av cirka 3% av befolkningen.


Det finns inga exakta uppdaterade siffror för kartläggning över etniska och religiösa grupper i Syrien, då många har flytt eller avlidit på grund av konflikten. Innan kriget bodde cirka 21 miljoner människor i Syrien. Dessa miljoner levde under stränga socio-politiska strukturer förankrade i landets egna politiska historia. Syrien blev självständigt från Frankrikes mandat år 1946, då det blev en parlamentarisk republik. Efter ett flertal kupper genom de efterföljande 24 åren blev landet slutligen en autokratiskt semipresidentiell republik med stöd av militären. Försvarsministern vid denna tid, Hafez Al-Assad, störtade den rådande regimen och blev president som följd av den sista interna kuppen år 1970. Med hjälp av ökade befogenheter från konstitutionen som tillkom år 1973 ersatte Hafez Al-Assad tjänstemän från militären och Baathpartiet med lojala ledare från alawitsekten, vilken Al-Assad-familjen tillhör. Sedan dess består den härskande eliten mestadels av alawiter, vilket ledde till missnöje från sunnibefolkningen då Al-Assad-regimen gynnade minoritetsbefolkningen gällande politiska, civila och ekonomiska rättigheter. Omkring slutet av 1970-talet bildades en opposition ledd av det muslimska brödraskapet mot regimen. Oppositionen eskalerade i början på 1980-talet då armen slog ner två uppror i staden Hama, som sedan blev känt som massakern i Hama. Efter massakrerna fortsatte regimen att våldsamt undertrycka all opposition, likaså efter Hafez Al-Assads död. Makten övertogs då av hans son, Bashar Al-Assad, som pendlade mellan en reformistisk agenda och en säkerhetscentrerad styrelseform. Denna bakgrund tydliggör varför den sunnitiska majoriteten ställdes emot alawit-minoriteten när konflikten bröt ut år 2011, medan resterande minoriteter hamnade mittemellan. Den nuvarande konflikten har djupa rötter i Syriens historia. För att skapa ett stabilt, multietniskt och multireligiöst Syrien måste strukturella förändringar och en fördjupning av samhällsengagemanget spela en central roll.


De senaste mötena i Berlin modereras av en syrisk konstitutionsexpert, dr. Nassif Naim, som för närvarande är bosatt i Tyskland. Mötena resulterade i en överenskommelse om ett uttalande om att landet måste frigöras från utländsk militär närvaro. Även detta är snarare ett exempel på en vision än en sannolik verklighet inom de kommande åren. Delegaterna kom också överens om att bilda ett råd för att implementera dokumentet Code of Conduct for a Joint Syrian life. Vidare valdes tre talesmän ut som ska presentera dokumentet både inom och utanför Syrien. Överenskommelserna från dessa möten representerar ädla visioner om framtiden för det syriska samhället. Tyvärr kommer verkligheten se ganska annorlunda ut då förhandlingarna saknar politiskt stöd, eller någon form av uppbackning från den politiska sfären. Det enda stödet de fick var från de europeiska värdländerna som stöttade initiativet, men även där mottogs stödet från icke-statliga organisationer och civilsamhällets institutioner och inte från statliga organ. Frågan uppstår då huruvida detta projekt har möjlighet lyckas. Detta är omöjligt att svara på, men med en regim som strävar mot militär seger med sekterisk retorik kan Syriens civilsamhälle bli krigets sista offer.

0 views

Designed by Euro Gulf Information Centre ©2019