Search
  • EGIC

Eskalering i Gulfen

Updated: Aug 21, 2019


Skriven av Antonio Occhiuto

Översatt av Cornelia Björkquist


År 2019, i synnerhet perioden april-juli, kännetecknas av en farlig upptrappning av spänningarna i Gulfen. En ytterligare okontrollerad upptrappning skulle kunna leda till en militär konfrontation utan dess like mellan USA och den Islamska republiken Iran. För att kontextualisera: den 8 maj 2018 tillkännagav den amerikanska presidenten Donald Trump Washingtons tillbakadragande från Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), mer känt som Irans kärnkraftsavtal. Trots ansträngningar från EU för att rädda avtalet, meddelade Irans president, Hassan Rouhani, i april 2019 att Teheran var redo att slopa begränsningarna i sitt kärnkraftsprogram.


Nyckelhändelser

När Washingtons sanktioner började ta en vägtull för Teherans ledare, istället för att riktas mot Irans ekonomi i allmänhet, svarade Teheran med sin traditionella post-1979-strategi – som innebär dolda aktiviteter och infiltration av iranska ombud i andra länder – tillsammans med en serie direkta attacker och hot mot USA:s intressen och allierade i regionen. Den amerikanska administrationens beslut om att klassificera det islamska revolutionsgardet (IRGC) som en utländsk terroristorganisation (den 8 april 2019) blev en viktig vändpunkt i upptrappningen av spänningarna mellan Washington och Gulfstaterna på ena sidan och Teheran på den andra. Trump förklarade att beslutet om att klassa IRGC som en terroristorganisation var i linje med administrationens politik genom att utöka omfattningen av det maximala trycket på den iranska regimen. Syftet var att tvinga Iran att inleda nya förhandlingar om avtal som innefattar avskaffande av Irans ballistiska missilprogram och IRGC:s inblandning i andra regionala aktörers interna affärer. Klassificeringen av IRGC som en terroristorganisation innebar omfattande ekonomiska- och resesanktioner mot ledarna för Quds-styrkan – gruppen inom IRGC som ansvarar för utbildning och styrning av Teherans shiitiska proxymiliser i arabiska Mellanöstern.

Den första stora iranska attacken i Gulfen riktade sig mot International Energy Transmission infrastructure (ETI). Den 12 maj år 2019 skadades fyra oljetankfartyg (två från Saudiarabien, ett från Förenade Arabemiraten och ett från Norge) utanför Emiratkusten. Resultatet av en internationell utredning av händelsen – lett av Abu Dhabi och Oslo – beskrev en sofistikerad operation med dykare från snabbåtar som använde sugminor för att bryta fartygets skrov. Detta följdes kort efter av Irans uttalande om att öka sin kärnbränsleproduktion, som följd av hotet om att gå bort från kärnkraftsavtalet. Strax efter, den 14 maj, skedde attacker mot Saudiarabiens oljeledningar i Riyadh-provinsen av Iran-styrda drönare.

Sedan juni har spänningarna snabbt eskalerat: Jemens huthier attackerade upprepade gånger Abha International Airport i södra Saudiarabien med kryssningsmissiler den 12 juni. Den 14:e och 17:e juni riktade huthierna återigen attacker mot Abha International Airport i Saudiarabien med Iran-tillverkade Qasef-K2 drönare.

Den 13 juni förekom explosioner som krossade oljetankfartyg i Omanbukten (ett japanskt och ett norskt) som fick USA:s militär att sprida videofilmer som visar en båt från iranska Islamiska revolutionsgardet (Revolutionary Guards´ Patrol) köra upp bredvid ett av de attackerade fartygen för att avlägsna en odetonerad mina. Efter attackerna steg de internationella priserna på råolja med cirka 3%, vilket indirekt ökade kostnaden för isoleringen av Iran för de länder som inte exporterar olja.


Som svar på den ökade aktiviteten från Iran beordrade Pentagon utplacering av 1000 trupper till Mellanöstern den 17 juni. Dessa trupper var utrustade med övervakningsutrustning, missilbatterier och stridsflygplan. Bombplan ochAbraham Lincoln Aircraft Carrier Strike Group verkade sedan innan i regionen i avskräckningssyfte. Samma dag gick Teheran ut med att de ökat sitt lager av låganrikat Uran till en mängd som överstiger det som ursprungligen godkändes som en del av JCPOA under 2015 – vilket möjliggör för Islamiska republiken att bygga en atombomb.


Den 19 juni ökade Iran sina attacker mot Saudiarabien med stöd av huthier genom att rikta ballistiska missiler mot det integrerade vatten- och kraftverkskomplexet Al-Shuqaiq. Denna händelse kom att bli den viktigaste i den senaste upptrappningen. Den 20 juni sänktes en iransk ”Surface-to-air” missil (SAM) från Irans luftförsvarssystem Khordad-3 på en amerikansk marin RQ-4 Global Hawk: en obevakad övervakningsdrönare som flög över Hormuzsundet. Iran anklagade USA för att spionage över deras territoriella vatten samtidigt som Pentagon fördömde attacken och kallade den en ”oprovocerad” fientlighetsaktion då övervakningsdrönaren patrullerade inom det internationella luftrummet. Samma dag attackerade huthierna Saudiarabiens flygplats Jizan med Qasef-K2-drönare.

Washington svarade den 23:e juni med en cyberattack riktad mot luftförsvarets raketuppskjutningssystem i Teheran. Enligt uppgift kom detta svar efter att Trump beslutat att avbryta en riktad luftattack mot IRGC-installationer i Iran.


Den senaste händelsen ägde rum den 4:e juli då brittiska marinkåren och tullagenter i Gibraltar, på amerikansk begäran och i strid mot EU:s sanktioner mot Assad-regimen, beslagtog ett oljetankfartyg som transporterade iransk olja till Syrien. Fartygets kartläggningsdata visade att det seglat en omväg runt södra spetsen av Afrika, istället för att korsa Suezkanalen i Egypten. Den 5:e juli hotade Irans IRGC med att beslagta ett brittiskt oljetankfartyg som svar på attacken.

Framtidsscenarier

Tjänstemän i både Iran och USA verkar vara beredda att acceptera riskerna med en militär upptrappning. I Washington har USA:s nationella säkerhetsrådgivare, John Bolton, m. fl. upprepat att USA inte bör avstå från att använda militär styrka när det handlar om Ayatollahs regering. I Teheran ser den nya ledaren för IRGC, Hossein Salami, mest möjligheter i en militärkonfrontation med USA, då det öppnar upp för ökat folkligt stöd och svartmålning av interna rivaler, oavsett vilket utfall kriget skulle resultera i.


Dock är president Trump motvillig till att leda USA mot en större militär konfrontation innan han ställer upp i valet om sin andra mandatperiod, samtidigt som Irans högsta ledare, Ayatollah Ali Khamenei, är medveten om att ett krig kan leda till kaos och förstöra hans planer om Irans kommande ledarskap. Av den anledningen är det troligt att både USA och Iran, trots fortsatt ordkrig, inte kommer att söka ytterligare direkta provokationer.

Situationen förblir extremt spänd. Teherans ombud fortsätter att rikta sig mot amerikanska allierade i regionen, medan Washingtons sanktioner påverkar Irans ekonomi på ett aldrig tidigare skådat sätt. Under de kommande månaderna kan IRGC förväntas genomföra ytterligare åtgärder riktade direkt mot USA:s intressen och mot den internationella oljehandeln för att höja kostnaderna för Irans isolering. EU, som har spenderat ett betydande politiskt kapital på en fredlig relation med Iran, förblir handlingsförlamat på grund av ovilja att fördöma Iran för eskaleringen och rädsla för att Teherans framtida verksamhet kommer att riktas mot deras ekonomiska intressen. Ett krig skulle med säkerhet drabba många ekonomiska intressen på global nivå. Det som initialt planeras vara korta konflikter kan dessutom lätt förvandlas till långa och komplicerade krig.

***

EGIC kommer att fortsätta att övervaka risken för en stor konflikt, vilket förmodligen skulle involvera Irans ombud och vara mycket skadligt för folket i hela regionen.



0 views

Designed by Euro Gulf Information Centre ©2019