Designed by Euro Gulf Information Centre ©2019

 
Search
  • EGIC

Untitled

Updated: Jan 13



Skriven av Nikola Zukalová, översatt av Cornelia Björkquist.


Under de senaste veckorna har populära protester svept över Libanon och Irak, som härrör från åratal av att regeringarna har förbisett folkets missnöje, dålig styrning och iransk inblandning. Även om den inhemska situationen och orsakerna till protesterna i de två länderna skiljer sig åt i många aspekter finns det vissa likheter som kopplar dem samman, bl.a. att deras resultat har möjlighet att reformera den etablerade regionala maktbalansen. Iran har länge förankrat sitt stöd från lokala shia-valkretser inom respektive statliga institutioner. I Libanon representerar de aktuella protesterna en sällsynt men betydande inhemsk utmaning för Hezbollah och i förlängningen Iran, som vanligtvis exkluderas från landets protester. Hezbollah pressas av det kostsamma engagemanget i det syriska kriget och USA:s sanktioner och kan därför inte möta de socioekonomiska behoven i deras valkrets, vilket får deras traditionella fästen, som Nabatieh, att vända sig emot den och attackera deras ledares kontor. I Irak stiger lokala shia-samhället mot sina Iranstödda ledare för att kräva att de tar ansvar, samtidigt som de möts av ett hårt motstånd från de irakiska säkerhetsstyrkorna och Teheranstödda miliser. Nu riktas uppmärksamheten till protesterna i Irak och Libanon som ett test på Irans bestående inflytande i Mellanöstern.


De sekteriska bojorna bryts i Libanon

 Under de senaste två veckorna har hundratusentals människor förenats under den libanesiska flaggan för att protestera mot kronisk regeringskorruption, ekonomisk missförvaltning, brist på grundläggande behov såsom el; vatten och sophantering, växande ojämlikheter och en misslyckad ekonomi som sätter en stor del av landets unga generation i arbetslöshet och landet enormt skuldsatt. Från norr till söder hörs folkets röster mot den misslyckades politiska etablering för att kräva avgång. Deras slogan ”alla betyder alla” är ständigt närvarande, vilket visar libanesernas syn på den regerande politiska eliten, Sunni, Shia och Maronit, som ett kollektivt misslyckande som utgår från de etablerade sekteriska mönstren som länge har format landets politiska liv. Hezbollah uppfattas inte längre som förespråkare för kampen mot orättvisa, även om de fortfarande har en stark militär. De åtgärder som föreslagits av Sa’ad Hariris regering för att lugna protesterna anses inte vara möjliga lösningar på den djupt rotade krisen, utan snarare förvärra människors frustration. Efter att ha förlorat folkets förtroende befinner sig den nuvarande libanesiska regeringen i en svår position och kämpar för att motivera sitt grepp om makten. Hariris avgång fick många, både inrikes och internationellt, att uttrycka oro över den våldsamma instabiliteten, men trots det har protesterna på gatorna hållit en fredlig och till viss del festlig atmosfär, med undantag av några attacker från Hezbollah och Amal-medlemmar. Landets säkerhetsstyrkor har ännu inte ingripit mot de libanesiska protesterna. Hariris avgång representerade ett symboliskt första steg. Den libanesiska allmänheten kommer inte att nöja sig med något mindre än att omforma landets politiska system som gynnar den gamla strukturen och nepotismen som hindrar landets utveckling.


Våldsamma protester i Irak

Liknande klagomål som i Libanon om korruption, strömavbrott, ekonomisk nedgång och generellt missnöje med regeringens beteende, förde även irakierna ut till gatorna sedan början av oktober. Där blev protesterna snabbt våldsamma på grund av de hårda tillslagen från Iraks säkerhetsstyrkor, de Iranstödda milis-skyttarna och mystiska svartklädda män, som rutinmässigt attackerar demonstranter och lämnar hundratals dödsoffer och tusentals skadade. Iraks premiärminister, Adel Abdul-Mahdi, som valdes ut som en kompromisskandidat mellan de två största parlamentariska blocken – Fatah-alliansen, som företräder de Iranstödda miliserna, och Saairun-alliansen som främjar irakisk nationalism – lovade reformer och en omorganisation i regeringen. Detta ansågs dock inte vara tillräckligt enligt demonstranterna. Upprörda irakier har fortsatt bränt flaggor och riktat sin ilska mot kontoren för Iran-allierade miliser och partier, som de klandrar för att ha skapat ett ekonomiskt reservimperium för Iran som stöd under de amerikanska sanktionerna, samtidigt som folkets behov ignorerats. Den inflytelserika shiaprästen Muqtada Al-Sadr krävde denna vecka tidiga val under övervakning av FN. Regeringens svar på protesterna fick Saairun-alliansen, ledd av Al-Sadr, att flytta till oppositionen för att stödja reformerna. Mahdi är dock fast besluten att undvika tidiga val och lovade att avgå om de två rivaliserade alliansernas ledare går med på att bilda en ny regering.


Iran: Förlust i kampen för populär legitimitet?

Motstånd mot iransk inblandning i inrikesfrågor är gemensamt för protesterna i både Irak och Libanon. Vissa stora shiasamhällsgrupper i de två länderna har bidragit till Irans maktprojektion i Mellanöstern som en del av ”Axis of Resistance”. Maktbaserna i båda länderna verkade solida under en lång tid, förstärkta med valsegern för Hezbollah i det libanesiska parlamentsvalet 2018 och de allierade Teheranpartierna i det irakiska valet samma år. Irans strategi i Libanon och Irak visade sig vara framgångsrik i att penetrera statliga institutioner genom sina ombud, men otillräcklig för att behålla deras position på lång sikt eftersom att Teherans intressen prioriterades före lokalbefolkningens behov. Förlusten av legitimiteten i dessa två länder är ett stort nedslag för den iranska regimens regionala inflytande. Den ömtåligt uppbyggda uppfattningen hos lokalbefolkningen av Iran som mästare av shiamuslimer och de förtryckta, uppfattas de iranska fullmakterna alltmer som en del av problemet eftersom de allierat sig med det politiska etablissemanget och attackerar demonstranter. Teheran kan hålla kvar sin populära stödbas i Mellanöstern så länge den förser folket med sina behov, vilket de för närvarande misslyckas med. Iran är väl medveten om hotet från protesterna, varför de aktivt uppmanade sina ombud att förtrycka dem med våld.


Vad kommer härnäst?

Protesterna i Libanon och Irak representerar ett viktigt steg för utvecklingen av nationella identiteter som sätter landets utveckling och framsteg först och vägrar utländsk inblandning, vilket ger de företräde framför sekteriska krafter. Resultaten av protesterna återstår att se, men det är uppenbart att det inte finns något annat sätt att övervinna de djupt rotade kriserna förutom allvarliga omfattande politiska och ekonomiska reformer som speglar folkets krav. Under tiden kommer Iran och dess ombud fortsätta att använda våld och diskreditera protesterna för att hävda att de är rotade i uppfattningar från utländsk inblandning, vilket kommer att kosta dem dyrt i det lång loppet.

31 oktober 2019



7 views